Orättvisor.

Det här med att skaffa barn är ingen rättvis sak. Jag är singel, ingen partner alltså. I vårt fria vackra land Sverige får man inte insemineras som ensamstående. Man får heller inte genomgå IVF. däremot går det jäävligt bra att gå ut och ta sig en pappa på krogen. Tror jag ska bli gay faktiskt. Då blir det plötsligt tillåtet ! Inget ont om gay-folk, men jag kan bli så jäkla trött på den här dubbelmoralen.

Förresten ska jag maila kliniken imon. Jag har bestämt mig för att det får bli IVF istället. Jag känner att det kan bli så att jag lägger 20000 på insemination och det inte blir nåt. Jag vet inte hur bra eller dålig kvalitet jag har på Mina små ägg och dessutom är det mer kontrollerat ned hormoner och äggplock. Och bättre chans eftersom jag tidigare blivit gravid i naturlig menscykel med IVF. Enligt kliniken också spm ju faktiskt rådde mig till det.

Sen har vi det här med vad folk tycker. Jag har 2 vänner som inte tycker att jag sks processa vidare. "kan du inte njuta av det du har? Tänk på att det är så mkt jobbigare m två barn, du är inte 25 längre.. Osv i all evighet.

Saken är så att jag inte länner mig redo att lägga barn-alstrandet på hyllan. Jag är inte klar, inte färdig i min längtan. Inte heller kommer jag att vara det någonsin om jag inte gör detta nu. Det är så svårt att förklara för folk som har gjort sitt, som är nöjda, som är färdiga. Och det känns ibland som om man får rättfärdiga sina tankar och beslut . Men jag tänker vara stark och skita i dom som är negativa och inte försöker förstå.

Inte är det lätt men jag kör min plan och sen får vi se.

Kram A