Älskade barn. Och det ständigt dåliga samvetet.

Jag har ständigt dåligt samvete. Kanske har alla föräldrar det mest hela tiden? Jag får det när jag säger nej för tusende gången när du vill ha en till pepparkaka, när du inte vill som jag vill, läs borsta tänderna, klä på dej eller gå till sängs. När jag är så trött att ögona går i kors, när jag bara vill sova och du är piggare än piggis. När jag inte är hos dig, som igår kväll när din pappa ringde och sa att du hade hög feber. Då brister jag.
Jag vill vara där hos dig hela tiden, trots att jag vet att det är omöjligt.

Jag brister av glädje och stolthet när du sjunger "Bönen sover, han e inte farlig, bara man e fääärdig" När du säger mamma. När du visar mig hur fint du har arrangerat dina små gummifugurer. Då du sätter på dej din tröja, klappar dig nöjt på magen och säger;fin!

Tänk att jag har någon som kallar mig mamma, som älskar mej helt förutsättningslöst och rent. Som säkert kommer ha dåligt samvete när hon är vuxen för att det var länge sen hon rindge till sin gamla mor, eller tonåringen som kommer hem på tok försent efter att ha galejat med söta pojkar(eller flickor) hela natten.

Älskade barn. Tack för att du finns. jag ska försöka jobba med mitt dåliga samvete, inse att jag duger, att jag e bra som jag är. Älskade barnet mitt. Gott nytt år!

Puss

Din mamma