Om att skriva det man verkligen känner. Och tänker.

Då tänker jag att idag har vart en riktig jobbig dag, lilla S har värsta hostan, och vips. Så kommer oron, axlarna åker upp tiln, jag får sv
årt att hanter min rädsla och tankar som kommer.

Det har varit så ändå sedan hon föddes, och jag känner att jag måste jobba med mina tankar och känslor. Stressnivån bara exploderar och jag känner hur hysterisk jag verkar, oxå här mellan raderna i bloggen. Det är jäkligt jobbigt i alla fall.

När jag levde tillsammans med S pappa hade jag heller aldrig nåt stöd gällande detta, och nu är jag ju linsom helt själv med mina upplevelser. Tänk dig att leva gravid med någon i 9 månader. Inte EN enda gång ville han känns på magen, inte en enda gång uttryckte han denna längtan om vårt barn som äntligen skulle föräras oss. Och inte en enda jävla gång så kände jag mig i symbios med min man under eller efter graviditeten. Många var de kvällar jag han vände ryggen till och somnade. Som jag grät. I tysthet. Så nu är jag så jävla arg. Och medveten om att det är nu det kommer. När jag har lämnat honom kommer all skit det förde med sig att leva i ett känslomässigt dött förhållande.. Så jäkla stolt att jag vågade hoppa av.


Nu till dagens trevliga nyheter: har varit hos farbror Muff -doktorn och gjort en undersökning och allt ser så bra ut, man hade kunnat tro att jag var 23 och inte  43 haha.... Slemhinnan  mätte 12 mm vilket bådar gott inför inseminationen som jag planerar bli av i december. Har precis haft ÄL så det var som det skulle med äggstockar, storlek på livmoder, inga cystor eller andra konstigheter. I och m
ed detta  är jag nu klar med alla prover och jox, så imon blir det att skicka ner min journal, och invänta journalsamtalet den 25 november.. Jipppppii!!!

Ja, just det. Har börjat knapra folsyra och köpt ett bigpack med ÄL- TESTER.

Let it
roll!!

kram A