Saknar dej mindre och mindre

När vi skulle fira S pappa som fyllde år igår så uppstod en skum känsla. Jag befann mej plötsligt i ett hem som jag valt att lämna, men som jag en gång valt som hemvist för kärleken och för hoppet. Det som en gång var en tid av förväntan blev nu ett vakuum. Ett vakuum av det som aldrig blev. Längtan som vi delade fast som vi aldrig kunde mötas i. Och det kändes så jävla sorgligt. För nu är det liksom ingen tvekan om att jag har gjort rätt, inga tvehågsamheter eller sömnlösa nätter undrandes om hur det skulle bli om jag lämnade. Nu vet jag. Och jag är faktiskt stolt och glad över mitt beslut. Fastän det är sorgesamt. Kram A