Att packa ner sitt liv.

Hej svejs. Kan man skriva. Man kan också skriva hej hopp. Eller så skiter man i det och skriver bara ut det man vill säga, så det gör jag nu. Jag packar. Efter nästan 4 år i detta hus. Jag har aldrig trivts, känt att det-blir-nog-bra-bara-vi-tapetserar-om-hela-skiten. Har alltid känt mig som en gäst. Inneboende som betalat hyran. Icke-ägd-bostad. På nåder liksom. Ja ni fattar säkert. Så jävlar i min lilla låda vad befriande det är att få veckla ut kartong efter kartong och fylla dom med JAG. Och veta att när jag nästa gång packar upp dom är det i vårt nya hem, där JAG och S såklart kommer att trivas och ha det bra. Utan en kontrollerande människa som bevakar varje steg jag tar. Eller inte tar. Det står 10 kartonger i källaren. Det kanske blir 5-6 stycken till. Thats my shit. Och jag packar för framtiden, för att bli fri, för att kunna få andas igen. För att återhämta mig efter en lång och segdragen kamp som ingen direkt vann.
Men det finaste i livet gav han mig. Min lilla flicka. För det är jag honom evigt tacksam.