Det är nu 3 år sedan jag började min resa mot längtadet. Ett drömtillstånd en vision om att bli mamma. Att bli någons mamma ott få lite ro i drivandets allra renaste form.
Det jag önsk ade då verkade så fjärran, så avlägset sorgesamt och ouppnåeligt. Nu vet jag. För nu, i detta faktiska nu ligger miss dream och sover i sin lilla säng, ovetandes om vad hon har varit med om sedan hennes mamma och pappa bestämde sig för att starta med IVF för 2 och ett halvt år sedan.
Men jag minns varje ögonblick, varje samtal, varje ingrepp i min kropp, i min själ, och hur jag kände mig så ensam och enssm i dessa processer som härbärgerade i hela mig. Hur jag längtade efter gemenskaphetens magik. Dessa förtroliga samtal om det mest oerhörda i en människas liv. Att få möjligheten att ge och skapa liv.Men som uteblev och som skapade distans och avstånd i mitt och din fars gemenssmma relation. Hur väntan och längtan kunde te sig så olika, hur jag nu inser att att vår gemensamma framtid kommer att bestå i samtal, kanske kryptiska, möjligen trevliga, men aldrig samstämmiga angående ditt liv, som vi uppenbarligen önskat, men som landade i ångest om hur det ska kännas och fungera.
Så jag skriver om livet i stort som mamma, mig själv och vägen som jag vet finns men som i detta nu är jävligt krokig
Sallys mammi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar