Oj vad länge sedan...

Undrar om jag har några läsare kvar... Hur som helst det blev besök till Danmark förra året, som resulterade i 2 ivf-försök. Inget av dem bar frukt, och jag kände väl att det fick räcka.
Singel, fattig, men med ett hjärta som ville ha ett barn till, ett syskon till min lilla fina tjej, en liten mini till att älska och ge omsorg till.

Nu har jag väl förlikat mig med tanken att jag med största sannolikhet inte kommer att få fler barn, att jag inte kommer att få ynnesten att vara gravid ytterligare en gång, att inte kunna ge min lilla en bror eller syster.

Men, vad fasen, det är ändå inte illa att få en ljuvlig dotter vid 41, att ha privilegiet att få vara förälder och älska någon så det ibland värker i hjärtat.

Men trots det finns det ett pyttelitet hopp. Min mens är 4 dagar sen, iofs tror jag att den är på g, men jag hoppas och fasas över detta på samma gång.

Fortsättning följer..

Kram
A

Älskade barn. Och det ständigt dåliga samvetet.

Jag har ständigt dåligt samvete. Kanske har alla föräldrar det mest hela tiden? Jag får det när jag säger nej för tusende gången när du vill ha en till pepparkaka, när du inte vill som jag vill, läs borsta tänderna, klä på dej eller gå till sängs. När jag är så trött att ögona går i kors, när jag bara vill sova och du är piggare än piggis. När jag inte är hos dig, som igår kväll när din pappa ringde och sa att du hade hög feber. Då brister jag.
Jag vill vara där hos dig hela tiden, trots att jag vet att det är omöjligt.

Jag brister av glädje och stolthet när du sjunger "Bönen sover, han e inte farlig, bara man e fääärdig" När du säger mamma. När du visar mig hur fint du har arrangerat dina små gummifugurer. Då du sätter på dej din tröja, klappar dig nöjt på magen och säger;fin!

Tänk att jag har någon som kallar mig mamma, som älskar mej helt förutsättningslöst och rent. Som säkert kommer ha dåligt samvete när hon är vuxen för att det var länge sen hon rindge till sin gamla mor, eller tonåringen som kommer hem på tok försent efter att ha galejat med söta pojkar(eller flickor) hela natten.

Älskade barn. Tack för att du finns. jag ska försöka jobba med mitt dåliga samvete, inse att jag duger, att jag e bra som jag är. Älskade barnet mitt. Gott nytt år!

Puss

Din mamma

Första julen som singel

Är fan inte rolig nånstans. Känslan av sorg, ensamhet och längtan efter det man hoppades på, men som aldrig blev är så stark. 

Tvivlar på mig själv, på vad jag vill, vart jag är på väg. 

Den här julen är den jobbigaste ur den synvinkeln hittills . Går och lägger mig istället för att sitta uppe och titta på snyftisar på tv. Blir man ju icke mycket piggare av.

Kram

A

Provtagning och Längtan

I morgon ska jag till vårdcentralen för att ta mina hormonprover... Känns bra. Och nu är det bara 3 dagar kvar tills min lilla kommer hem igen efter en vecka med far sin på semester. Som jag längtar nu!!! Kram A

Ny datum

Den 20 januari åker jag till Danmark. Då är det dax för IVF-samtal med läkare. Kan bli hur lattjo som helst!!

Kram

Ynkligast

Känner mej som den ensammaste och ynkligaste mamman i världen idag. Med influensa och en snorig liten tjej som är full av energi sitter hennes mamma och orkar ingenting just. Röva säger jag bara.

Orättvisor.

Det här med att skaffa barn är ingen rättvis sak. Jag är singel, ingen partner alltså. I vårt fria vackra land Sverige får man inte insemineras som ensamstående. Man får heller inte genomgå IVF. däremot går det jäävligt bra att gå ut och ta sig en pappa på krogen. Tror jag ska bli gay faktiskt. Då blir det plötsligt tillåtet ! Inget ont om gay-folk, men jag kan bli så jäkla trött på den här dubbelmoralen.

Förresten ska jag maila kliniken imon. Jag har bestämt mig för att det får bli IVF istället. Jag känner att det kan bli så att jag lägger 20000 på insemination och det inte blir nåt. Jag vet inte hur bra eller dålig kvalitet jag har på Mina små ägg och dessutom är det mer kontrollerat ned hormoner och äggplock. Och bättre chans eftersom jag tidigare blivit gravid i naturlig menscykel med IVF. Enligt kliniken också spm ju faktiskt rådde mig till det.

Sen har vi det här med vad folk tycker. Jag har 2 vänner som inte tycker att jag sks processa vidare. "kan du inte njuta av det du har? Tänk på att det är så mkt jobbigare m två barn, du är inte 25 längre.. Osv i all evighet.

Saken är så att jag inte länner mig redo att lägga barn-alstrandet på hyllan. Jag är inte klar, inte färdig i min längtan. Inte heller kommer jag att vara det någonsin om jag inte gör detta nu. Det är så svårt att förklara för folk som har gjort sitt, som är nöjda, som är färdiga. Och det känns ibland som om man får rättfärdiga sina tankar och beslut . Men jag tänker vara stark och skita i dom som är negativa och inte försöker förstå.

Inte är det lätt men jag kör min plan och sen får vi se.

Kram A